“Pedagogiskt självförtroende” for dummies

Det ligger i människans natur att vara rädd för att misslyckas. Att göra misstag och småfel brukar gå bra (och vi brukar förhoppningsvis också lära oss av dessa!) men när vi misslyckas i situationer som vi förväntas lyckas i får vårt självförtroende ofta en smäll och vi vill helst glömma av allt direkt. Sanningen är att lärande är en enda stor arena för misslyckande. Som pappa vet jag hur många gånger jag har hört mina barn säga "Jag kommer aldrig bli godkänd i matten" eller "Jag kommer aldrig vinna en tennismatch ". Vissa menar att orsaken till utryck som detta är ointresse eller bristande motivation. Jag tror att det i första hand beror på vad jag kallar bristande "pedagogiskt självförtroende”. Vi är alltså smarta nog för att klara kursen, men tror inte på det själva och vill därför inte ens försöka.

Jag brukar applicera konceptet av pedagogiskt självförtroende när jag utvecklar kurser. Vilka försvarsmekanismer kommer mina deltagare att använda sig av? Kommer det vara "Jag har annat viktigare som jag behöver prioritera”, “Jag gör det senare”, “Jag behöver inte den där kunskapen”, “Kursen är säkert dålig” eller kanske “Just det där är inte min grej”. Hur långt kommer mina deltagare att gå för att inte behöva göra kursen för att på så vis inte misslyckas? För det är ju just det där – när vi försöker finns det alltid en risk av att misslyckas – men också lyckas. 

När man aldrig våga försöka får man heller aldrig uppleva känslan av att lyckas med något man inte trodde vi skulle klara av, en känsla som är oslagbar, som min son när han ropade rakt ut “Pappa! Jag blev godkänd på matte 3!". Idag jobbar många lärare med olika knep för att få kursdeltagare att tro på sin förmåga och stärka sitt pedagogiska självförtroende. Men när man jobbar med digitalt lärande kan det vara lite klurigare eftersom stor vikt ligger i kursens design.

Här är några knep som jag brukar använda:

1. Fundera på kurstiteln. Jämför kursen "Teoretisk strängteori” och "Teoretisk strängteori for dummies” och notera hur den senare titeln direkt minskar kursdeltagarnas motstånd. När man någon gång på 90-talet började använda uttrycket "for dummies" lärde många sig saker de inte trodde att de skulle klara.

2. Skapa igenkänning. Om min tvillingbror lyckas med något, känner jag troligtvis att jag borde kunna klara det också. Så istället för att skriva “...detta är Steve Wozniaks* favoritkurs i programmering” är det bättre att skriva “...flera tusen padelspelande mellanchefer har genomgått den här kursen med framgång…”. om det är padelspelande mellanchefer som är din målgrupp.

3. Skapa snabbt en känsla av framgång. När du väl har fått den skeptiska kursdeltagaren att starta kursen ska hens första upplevelser vara roliga, tänkvärda och välkomnande. Målet är att kursdeltagaren ska ha lärt sig något nytt inom bara några minuter och på så via fått smaka segerns sötma av att ha lyckats. De tyngre svårare delarna är bättre att lägga längre fram då du lyft deltagarnas självförtroende och de har investerat tid i kursen.

4. Gör det lätt att få hjälp. Se till att det är tydligt vart kursdeltagare ska vända sig om de fastnar i kursen, speciellt om det är digitala självstudier. Slå på diskussionsforum och försök att svara på frågor så fort du kan. Om frågan och svaret kan göras publikt så att de andra kursdeltagarna (som inte vågade fråga) också kan lära sig så är det extra bra!

Vad har du för knep för att öka kursdeltagarnas pedagogiska självförtroende?